Tekniken för bindetak är att halm/vass bindes fast på läkt som ligger horisontalt på ca. 30 cm avstånd från takfot till nock. Till bind material användes vidjor (ettårig skott från pil eller björk) eller tjärat rep för att klämma halm eller vass mellan täckekäpp/raft (tum tjock pil/hassel käpp) och läkt. Se bild.

Takläggningen börjar bindas på det andra läktet nerifrån och formar ca 3/4 av takskäggets tjocklek (det första läktet är stödläkt till takskägget). Nästa lag bindes på det tredje läktet och här formas takskäggets tjocklek med hjälp av en täckevraga eller ett klappeträ (verktyg som man driver stubbytan i takets lutning med).

På detta sätt fortsättes lag efter lag till nocken. Man avslutar vid nocken med att böja över vassen och binda fast den på andra sidan. Ett takfall på 5 meter från nederkant till nock får härmed ca. 17 lag. Med ett bindningsavstånd på 20 cm blir det 18 st. bindningar per kvm.

På senare tid blev vidjorna utbytta mot galv järntråd och käpp blev grov ståltråd. I dag använder vi mestadels 1 mm glödgad rostfri bindtråd och 5 mm elförzinkad järnstav.

En annan bind teknik är den s.k. sy-tekniken. Här används en löpande tråd (galvaniserad järn-, koppar- eller rostfritt tråd) för att binda fast halm/vass på läkt.

Traditionella tak blir fortfarande bundna med krumnål, raknål och ränna eller skotte. Vid tak som behöver brandsäkras används skruvtrådsmetoden vid fixering av materialet.

Stråtak har många fördelar, bortsett det estetiska kan nämnas:

• Ljud och värmeisolerande
• Stormsäkra
• Lång hållbarhet (30-40 år)
• Fördröjning av vattenmängd till marken vid regn
• Stråtak är det ”grönaste” taket i alla avseenden

Nackdelar med stråtak är att det inte fungerar vid dålig lutning (minst 45 grader lutning krävs).